From zero to hero

Hejsan bloggen.

 Bakom fiendens linjer ligger man alltid i underläge, det gäller att anpassa sig, vara kreativ och slug för att ta sig för att slutföra sitt uppdra, och förhoppningsvis i slutändan ta sig därifrån helskinnad. Att vara en sk "hel människa" efteråt ska man nog inte hoppas förmycket på men man kan ialla fall försöka minimera skadorna på ens själ och sinne. 

 Trots dessa insikter och träning inför sådana situationer vet jag inte hur jag kommer att reagera på det man vanligtvis brukar kalla "ett vanlig liv" efter helgens fantastiskt traumatiska upplevelser...

Kära blogg, jag har varit på flickvännens släktträff i Skellefteå.

Missförstå mig inte nu, jag kan ju som vilken annan människa som helst uppskatta en välsnickrad altan, eller en glad nyhet som handlar om folk man känner. Men att under två dagars tid, dvs åtta timmar gånger två, sitta och bälga i sig absurda mängder kaffe samt äta mat och ständigt samtala om inredning och folket i byns tillkortakommanden är väl inte... min grej skulle man väl kunna säga.
Självfallet kompletteras hällvetet med ett och annat skämmt som är så rumsrent att till och med Ebba von Sydow skulle få panikångestattacker.
Säg mig, gör inte påtvingat stillasittande under längre perioder samt abnorma mängder vätskedrivande, stresshormonframkallande dryck att man skapar fina små "happy places" innom sig själv där oändliga mosh-pits sträcker ut sig och alla drar skämmt i stil med "Vad är det som cycklar och cycklar men aldrig kommer fram" så säg.

.. nä men allvarligt, säg till för jag tror jag har blivit galen eller nått. /Kalle